Europa.html



Europa

Area: Befolkningsmängd: Antal stater: Högsta punkt: Lägsta punkt:	10 180 000 km² 712 000 000 50 Elbrus 5 642 m ö.h. Kaspiska havet 28 m u.h.
Stater
Albanien  Andorra  Armenien  Azerbajdzjan  Vitryssland  Belgien  Bosnien och Hercegovina  Bulgarien  Kroatien  Cypern  Tjeckien  Danmark  Estland  Finland  Frankrike  Georgien  Grekland  Ungern  Island  Irland  Italien  Kazakstan  Lettland  Liechtenstein	Litauen  Luxemburg  Makedonien  Malta  Moldavien  Monaco  Montenegro  Nederländerna  Norge  Polen  Rumänien  Ryssland  San Marino  Schweiz  Serbien  Slovakien  Slovenien  Spanien  Storbritannien  Sverige  Turkiet  Tyskland  Ukraina  Vatikanstaten  Österrike
Särskilda områden
Athos Färöarna Gibraltar Guernsey	Isle of Man Jersey Svalbard Åland
Självutnämnda stater Abchazien Kosovo Nordcypern Sydossetien Transnistrien Största städer: Moskva London Istanbul Rhen-Ruhr (konurbation) Paris

Europa är jordens till ytan näst minsta kontinent och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna. Idag har Europa cirka 730 miljoner invånare och mer än 90 procent av invånarna talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.

De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Under yngre stenåldern och bronsåldern skedde stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, oftast med centrum kring Medelhavet. Under Romarrikets storhetstid under de första århundradena e.Kr. växte den nya religionen kristendomen snabbt. Under kolonialtiden från mitten av 1000-talet hade främst Frankrike, Storbritannien, Portugal och Spanien, men även flera andra länder, kolonier och utländska besittningar.

Före 1300-talet nämns namnet Europa sällan i skriftliga källor. Efter Konstantinopels fall 1453 började namnet användas av kyrkliga ämbetsmän som ett samlande begrepp för en kristen och kulturell gemenskap. Idag är cirka 75 procent av invånarna kristna och omkring 18 procent beräknas vara konfessionslösa.

Europas politik präglas idag av samarbetet inom den Europeiska unionen, EU. EU växte fram ur tidigare europeiska samarbeten och idag är 27 av de europeiska staterna medlemmar i EU.

redigera Etymologi

Etymologin till namnet Europa är omdiskuterad. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa (grekiska: Ευρώπη) var en fenicisk prinsessa, känd för sin skönhet, som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Mytologins beskrivning av hur den europeiska högkulturens födelse var av västasiatiskt ursprung är korrekt då Grekland ej skulle växt fram utan sjöfolket feniciernas kulturella påverkan.

Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. Andra hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och ursprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång".^[1] Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder ”soluppgång”, då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.^[2]

redigera Europa som begrepp

Före 1300-talet nämndes ordet Europa knappast alls i skriftliga källor. Efter Konstantinopels fall 1453, då turkiska muslimer tog över den östliga delen av kristendomens område och uppgick i det muslimska osmanska riket, framhöll gärna påvar och andra kristna digniteter Europa som den förenade, civiliserade och utvecklade delen av världen, i motsats till det muslimska, barbariska Asien. Begreppet Europa användes till en början främst av en elit som furstar och kyrkliga ämbetsmän som ett samlande begrepp för en kristen och kulturell gemenskap. Efterhand fylldes föreställningen med mer innehåll och användes i vidare sammanhang och speciellt under reformationen och renässansen användes Europa som ett slagord. ^[3]

redigera Historia

Huvudartikel: Europas historia

De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I Romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid.

Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa.

Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa har haft ett mycket stort inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel och kultur). På 1700-talet förde upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse.

Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som Europeiska unionen.

redigera Geografi och gränsdragning

Huvudartikel: Europas geografi

Huvudartikel: Lista över Europas största länder till ytan

Världsdelen Europa utgör ungefär en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ca 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vanligtvis vid Uralbergen i Ryssland, dock använde bland andra den grekiska geografen Strabon och tidiga judiska källor floden Don som gräns. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, vanligen är dock att denna utgörs av Uralfloden (stundom räknas dock Embafloden som gräns). Gränsen fortsätter med Kaspiska havet, varpå den vanligen anses följa Stora Kaukasus vattendelare (med Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, eller floderna Kura och Rioni som alternativ). Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön, Dardanellerna och Egeiska havet utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt.

I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö.

redigera Fysisk geografi

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.

De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.

Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Elbrus, Europas högsta berg.	Kanjonen som bildats av floden Tara i Montenegro, är Europas djupaste.	Strandlinje längs medelhavskusten i Grekland.	Utsikt från berget Rysy i Tatrabergen i Polen.
Ljus natt över sjön Päijänne i Finland.	Det mäktiga vattenfallet Dettifoss ligger i nordöstra Island.

redigera Klimat

Europa har ett flertal olika klimat, från medelhavsklimat i söder till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar (inlandsklimat). Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

redigera Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker.

Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergssidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har aldrig betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av de skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen.

Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar – granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nya stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent).

På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt – stäppen – sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr.

Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, det näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön.

Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, järven, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar).

Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin, hjort, älg och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera.

Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar.

Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

redigera Demografi

Huvudartikel: Europas demografi

Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tätbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66 personer/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

redigera Språk

Huvudartikel: Europas språk

Över 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska.

De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland.

I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa.

Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land.

Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar.

Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid.

Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien, Montenegro och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

redigera Etniska minoriteter

De språkliga och etniska minoriteternas intressen ska skyddas av de båda konventionerna Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter. Frågor om minoritetsspråk bevakas av Europeiska byrån för mindre använda språk (EBLUL) som verkar inom både EU och Europarådet.

Organisationerna för norra Europas ursprungsbefolkningar verkar i internationella sammanhang framförallt genom FN-organet FN:s permanenta forum för ursprungsfolk (UNFPII), vars arbete grundar sig på ILO:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk. Många andra organisationer för etniska och språkliga minoriteter är sammanslutna i Federal Union of European Nationalities (FUEN) som bildades 1949. Nyare och mindre etablerad är den världsomspännande organisationen Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO).

redigera Städer

Huvudartikel: Europas storstäder

Europas största städer med storstadsområde:

Det finns fem megastäder i Europa, som vuxit till över 10 miljoner invånare. Dessa är London; Moskva; Rhen-Ruhr (med bland annat Dortmund, Köln, Düsseldorf och Bonn); Paris och Istanbul (ligger delvis i Europa). Dessutom finns sex storstadsregioner som passerat fem miljoner invånare: Milano; Randstad (det vill säga Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht med flera); Madrid; Sankt Petersburg; Rom och Rhen-Main-området (med bland annat Frankfurt am Main).

redigera Religion

Huvudartikel: Religion i Europa

Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, som sikhism, hinduism, buddhism och traditionella östasiatiska läror. Europa är den världsdel som har den lägsta andelen bahá'í-troende.^[4]

Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Bland Europas stater är det ett antal som anger officiell religion och/eller har kvar systemet med statskyrkor. Liechtenstein, Malta, Monaco, San Marino och Vatikanstaten är i denna mening katolska. Grekland är ortodoxt, medan Danmark, Norge och Island är protestantiska. I England (del av Storbritannien) är den anglikanska kyrkan officiell och i Finland är både den lutherska och den ortodoxa kyrkan officiella. Vissa av Schweiz kantoner är officiellt katolska, andra officiellt protestantiska. Frankrike, Portugal, Turkiet, Rumänien och Azerbajdzjan är officiellt sekulära.^[5]

Under arbetet med EU:s konstitution inom konventet för Europas framtid drevs krav från framträdande krafter, att skriva in kristendomen som gemensam europeisk värdegrund, men förslaget kom inte med i den då slutliga versionen 2004^[6]. I minst lika hög grad som kristendomen, har arvet efter antikens och hellenismens Grekland och Rom, särskilt under renässansen på 1400-talet och 1500-talet samt upplysningen från det sena 1600-talet till det tidiga 1800-talet, haft avgörande inflytande på vad som idag är bärande europeiska värderingar: demokrati, rättssäkerhet med grund i romersk rätt, alla människors lika värde, utvecklingen av mänskliga rättigheter med mera.

År 391 avskaffades religionsfriheten av kejsaren Theodosius I under inflytande av biskopen och kyrkofadern Ambrosius. Ingenstans har den sedan återinförts på kyrkans initiativ. 1493 välsignade påven Alexander VI Spaniens och Portugals kolonisering av Amerika i bullan Inter Caetera.

Andra religioner som haft stort kulturellt inflytande i Europa är islam och judendomen, inte minst inom arkitektur, vetenskap och handel. Islam genom kalifatet i Cordoba på Iberiska halvön från 700-talet till 1200-talet och Osmanska riket på Balkan från 1300-talet till 1800-talet, samt korsfararstaterna från 1000-talet till 1300-talet. Judendomen genom diasporan från Jerusalems fall år 70 e.Kr. För utvecklingen av den tidiga penninghushållningen från 1300-talet till reformationen, var judisk invandring betydelsefull, på grund av det kristna förbudet mot att ta ränta (5:e Mos. 23:19). Detta har också varit ett av skälen till judeförföljelserna och de många pogromerna.

Det österländska inflytandet, från det mongoliska khanatet Gyllene horden i Ryssland från 1200-talet till 1400-talet, har inte tillnärmelsevis haft liknande betydelse. Trots den religiösa toleransen hos ledarskiktet, som sedermera omvändes till islam, har historieskrivningen framförallt handlat om erövringståg och främmande härskare.^{[7][8][9][10]}

redigera Kultur

Mona Lisa av Leonardo da Vinci hänger på Louvren.

Gustave Dorés illustration till Rödluvan, en av bröderna Grimms nedtecknade folksagor.

Stillbild från filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergej Eisenstein.

William Shakespeare på titelbladet till förstautgåvan av hans pjäser 1623.

Popbandet The Beatles 1964.

Ludwig van Beethoven som bland annat komponerat Europahymnen.

Graffiti på East Side Gallery, en sparad bit av Berlinmuren.

Ett framträdande drag i Europas kulturhistoria har varit hur dess nyskapande centrum flyttats från den ena staden till den andra. Ett av de allra mest betydelsefulla centra någonsin var Norditaliens stadsstater där renässansen föddes under 1400-talet. Den elisabetanska teatern i London under andra halvan av 1500-talet och första halvan av 1600-talet, hade under sin tid begränsat internationellt inflytande jämfört med den rådande klassicismen. Sedan William Shakespeares dramatik återuppväcktes under romantiken, har denna epoks uttolkning utgjort normen för hur pjäserna "skall" spelas.

Under romantiken växte de tyska staterna fram som Europas kulturella nav. Den mest spridda nedteckningen av europeiska folksagor publicerades av bröderna Grimm 1812-1815. Förståelsen av dessa vidgades och fördjupades hundra år senare med spridningen av Carl Gustav Jungs analytiska psykologi, med begrepp som det kollektiva undermedvetna och arketyper. Det är inte bara fantasy-genren som fått impulser härifrån.

Begreppet moralpanik myntades först 1972 av Stanley Cohen, men den första internationella moralpaniken orsakades redan 1774 av Johann Wolfgang von Goethes brevroman Den unge Werthers lidanden och den så kallade Werther-effekten.

Runt sekelskiftet 1700/1800 blev Wien musikaliskt centrum med wienklassicismen och med ursprung i wienervalsen fortsatte Wien under 1800-talet som operettens huvudstad.

Från tredje republikens införande 1870 och efter Pariskommunen 1871 etablerade impressionisterna Paris som ett kreativt centrum, vilket i stort sett varade ända fram till Nazitysklands ockupation 1940. Andra viktiga centra för modernismens och avantgardismens olika riktningar var dels Berlin efter novemberrevolutionen 1918 och under den bräckliga Weimarrepubliken från 1919 fram till nazisternas maktövertagande 1933; samt Moskva efter ryska revolutionen 1917 och fram till Josef Stalins definitiva maktövertagande 1929, mycket av detta nådde inte väst förrän under tövädret långt efter Stalins död. Efter andra världskriget har inga lika självklara centra återuppstått.

Traditionen med internationella kulturfestivaler föddes under andra halvan av 1800-talet i industrialismens och nationalismens kölvatten. I den kulturhistoriska essäboken Industrialismens scen skildrar teatervetaren Ingvar Holm 1800-talets framväxande europeiska offentlighet.^[11] Med underrubriken "Ur revolutionernas och varumässornas teaterhistoria" avsåg han att karaktärisera den epok då Europa fick en internationell kulturell scen. Karaktäristiken var i själva verket en travesti på August Strindbergs "Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv", i sin tur underrubrik till Det nya riket från 1882.^[12] Utvecklingens stora startpunkt var världsutställningen i Londons Crystal Palace 1851. En av höjdpunkterna på denna klang- och jubel-estetik var uruppförandet av Giuseppe Verdis opera Aida vid Suezkanalens invigning 1871.

Från tiden efter andra världskriget härrör en lång rad internationella kulturevenemang, som startades i syfte att öka det europeiska utbytet och som bidragit till att bygga upp en europeisk identitet. Europeiska Radio- och TV-unionen (EBU) är mest känd för Eurovisionsschlagerfestivalen, men är också en viktig förutsättning för TV- och radiofestivalerna Prix Italia och Prix Europa. Det mest prestigefyllda TV-priset är Guldrosen (tidigare känt som Montreuxfestivalen) som numera delas ut i Luzern. European Film Awards har delats ut sedan 1988, delvis som en motvikt till den dominerande amerikanska filmindustrin^[13]. De mest anrika filmfestivalerna är de i Cannes och Berlin samt den i Venedig, som organisatoriskt hör ihop med Venedigbiennalen, grundad redan 1895.

Även Bayreuthfestspelen, tillägnade Richard Wagners operor, är av äldre datum, grundade 1876, men nystartade 1951 efter ett längre uppehåll. Operafestivalen i Glyndebourne hölls första gången 1934. Bland de främsta operahusen är La Scala i Milano och Covent Garden i London. Framträdande kompanier för klassisk balett är Bolsjojbaletten i Moskva och Royal Ballet i London. Betydande kompanier inom modern dans är Cullbergbaletten i Stockholm, Tanztheater Pina Bausch^[14] i Wuppertal och Nederlands Dans Theater^[15] i Haag. Till de mest ansedda symfonirokestrarna räknas Berlinerfilharmonikerna, Wienerfilharmonikerna och London Symphony Orchestra.

Westdeutscher Rundfunks studio i Köln var under 1950- och 1960-talen ett centrum för elektroakustisk musik, en smal genre med stort inflytande på andra uttryck som filmmusik och popmusik. Utan jämförelse störst enskild betydelse för populärmusikens utveckling har The Beatles haft. Rockband som The Rolling Stones och Pink Floyd förstorade formatet att passa bäst på stora arenor. Live Aid på Wembley Stadium 1985 är en av de största konserterna någonsin. De två största rockfestivalerna är Roskildefestivalen på Själland och Glastonburyfestivalen^[16] i sydvästra England. Viktiga jazzfestivaler är North Sea Jazz Festival i Rotterdam och Pori Jazz i Pori/Björneborg.

Jämte Venedigbiennalen är konstmässan Documenta i Kassel, som grundades 1955, ett av de stora konstevenemangen. Till de främsta konstmuseerna för klassisk konst hör Louvren i Paris, National Gallery i London, Uffizierna i Florens, Eremitaget i Sankt Petersburg och Pradomuseet i Madrid. När det gäller modern konst kan Louisiana utanför Köpenhamn, Tate Modern i London, Centre Pompidou (Beaubourg) i Paris och Guggenheimmuseet i Bilbao nämnas. Bildbyrån Magnum som startades 1947 i Paris har varit ledande inom dokumentärfotografi och bildjournalistik. Det internationella Hasselbladspriset har delats ut sedan 1980 för "framstående fotografisk gärning".

Bokmässan i Frankfurt är en av världens största. Nobelpriset i litteratur har till stora delar varit en europeisk angelägenhet. Sedan det började delas ut 1901 har det (t.o.m. 2008) bara delats ut 27 gånger till utomeuropeiska författare, av dessa är det endast sju som inte skrivit på världsspråk av europeiskt ursprung.

Edinburgh Fringe Festival^[17] och Avignonfestivalen^[18] är mest kända för teater. En annan av de mest infytelserika teatermönstringarna är Berliner Theatertreffen. Teaterdistriktet i Londons West End är ledande inom musikal. Till 1900-talets och 2000-talets ledande dramatiska teatrar hör Konstnärliga teatern i Moskva, Royal Shakespeare Company i London och Stratford-upon-Avon, Royal Court Theatre i London^[19], Théâtre du Soleil i Paris^[20], Piccolo Teatro i Milano^[21], Berliner Ensemble, Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin^[22] och Volksbühne i Berlin.^[23] Inom nycirkus är gruppen Archaos från Marseille pionjär.^[24]

De viktigaste designmässorna är Internationella Bilsalongen i Genève samt modeveckorna i Paris, London och Milano. Hundratals byggnader i Europa är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Ett axplock av arkitektoniska höjdpunkter är: Akropolis i Aten (grekisk antik), Pantheon i Rom (romersk antik), Hagia Sofia i Istanbul (Bysans), Alhambra i Granada (västlig islam), Katedralen i Reims (gotik), Vasilijkatedralen i Moskva (rysk-ortodox), Slottet i Versailles utanför Paris (barock), Sagrada Família i Barcelona (jugend) och Berlins modernistiska bostadsområden från 1913-1934 (funktionalism). Exempel på anslående och ryktbar modernistisk och postmodernistisk arkitektur från 1950-talet och framåt är, förutom de redan nämnda Beaubourg och Guggenheimmuseet; Notre Dame du Haut i Haute-Saône, Finlandiahuset i Helsingfors, Hundertwasserhaus i Wien^[25], le Grande Arche - uppförd 1989 till 200-årsminnet av franska revolutionen - i Paris-stadsdelen la Défense, Puente del Alamillo i Sevilla^[26], Den Sorte Diamant i Köpenhamn^[27], Kunsthaus Graz i Graz^[28] och 30 St Mary Axe i London.

Berliner Theatertreffen och Filmfestivalen i Berlin är två delar av Berliner Festspiele^[29], en av de största och mest anrika av Europas många stadsfestivaler. 1985 blev Aten Europas första